Samtycke

Husfridsknull, tjatsex och paybackligg – en ny kultur kräver en ny mental modell.

När folk i min ålder hade sexualkunskap på schemat i skolan var det med stor sannolikhet en obekväm lektion som bestod av en biologilärare, en banan och en kondom, och/eller en obegriplig torso i plast med en livmoder och äggstockar som gick att plocka ut och lägga in igen som ett pussel där alla bilar passade exakt. Njutning ingick inte i lektionen, och en klitoris i 3D togs inte fram förrän på tvåtusentalet och då av RFSU. Inte undra på att skolan i många år tacksamt tagit emot RFSU:s skolinformatörer som aldrig är äldre än i trettioårsåldern för att ungdomar ska känna att det är ett peer to peer-samtal. Skolinformatörerna är grymt kunniga och avslappnade, och kan prata sex på ett sakligt sätt som inte moraliserar eller skambelägger ungas eget utforskande av sin sexualitet. Det här är ett välkommet och viktigt inslag i många ungas liv, eftersom det inte råder någon brist på sexuellt material för en ungdom som inte levt en dag i sitt liv utan internet, men däremot en stor brist på pedagogiska samtal utan pekpinnar.

RFSU har också varit en motor bakom beslutet som äntligen kommit, att alla som utbildas till lärare också ska få utbildning i sexualitet, samtycke och relationer, som ämnet som tidigare hette sex- och samlevnad kommer från höstterminen 2022 byter namn till. Det här är viktigt. Inte minst med anledning av att vi numera har en samtyckeslag som så sakteliga förändrar den juridiska dynamiken, utan också för att om man tänker efter är det inte så konstigt; Sexualitet, samtycke och relationer ingår i hela tillvaron så varför skulle det inte kunna ingå i alla skolämnen?

Jag känner hopp för ungdomar och unga vuxna idag, över att se att det är så många som på ett självklart sätt kan prata om kön som något flytande och som är vaksamma på hämndporr. Men just när det gäller samtycke ser jag behovet av att ta diskussionerna, och problematisera utmaningarna med samtycke som praktisk handling. Och definitivt inte bara med ungdomar och unga vuxna. Vi har en hel föräldrageneration som är bekant med ord som husfridsknull och tjatsex, som bidrar till att upprätthålla skeva normer både i etablerade relationer och sporadiska sexkontakter. Så här kan vi inte ha det. Vi kan inte skämta oss förbi makt och påförd skuld genom att skoja om paybackligg. Det är helt enkelt inte värdigt.  

Istället behöver vi stötta människor i att stärka sin kroppsmedvetenhet, och deras förmåga att förhandla sig fram till sexuella handlingar på lika villkor. För att kunna göra det behöver vi erbjuda en mental struktur att utgå från. En modell som i ord och bild hjälper oss att utforska aspekter av samtycke, och som bidrar till människors färdighet att ge och inhämta det på ett mer medvetet sätt.

I RFSU:s nya programförklaring, Sextanten står det under förslaget på effektmål 5.2.5:

”Människor i Sverige och globalt har, oavsett makt och resurser, ökad kunskap om kropp och sexualitet”. Med att ha ”kunskap om kropp och sexualitet” ingår att människor har den kunskap om sin kropp och sin sexualitet som krävs för att de ska ha möjlighet att fatta informerade beslut och att vara, välja och njuta. Det handlar också om att människor ska ha en generell kunskap om kropp och sexualitet – inte bara sin egen.

Det låter ju bra, men jag och många andra som möter människor i deras utforskande av sig själva vet hur ofta vi får frågan ”Hur ska man veta vad man vill, egentligen?”. Och vi har upprepade gånger diskuterat utifrån frågeställningen ”Jag vill det här, men inte det där, och jag är rädd för att om jag ber om det ena, så kommer det andra på köpet”.

Samtycke börjar inuti oss själva, och vad vi vill, egentligen, behöver därför bli tydligt för oss själva innan vi har förmågan att kommunicera det tydligt till någon annan. Ofta är det mer komplext än ett klart och tydligt ja eller nej. Vad är det vilja, och vad är det att vara villig till något? Är det alltid glasklart vad skillnaden är mellan att ge och ta? Mellan vad vi gör för oss själva och vad gör vi för någon annan? Det här är frågor vi ställs inför i sexuella sammanhang, och som få av oss har en gemensam metod för att reda ut.

Vi behöver därför en pedagogisk modell som klargör de olika dimensionerna av ett samtycke, och som hjälper människor att öva upp sin förmåga att fatta egenmäktiga beslut och verbalisera dem på ett sätt som är tydligt för andra.

Som tur är så finns det en etablerad och beprövad modell för det, och det är Samtyckeshjulet, som Dr Betty Martin (Chiropractor and Certified Sexologic Bodyworker) har tagit fram, och som hon fortlöpande utvecklar i en open source-miljö med hjälp av pedagoger och kroppsterapeuter runt om i världen.

Den här modellen:

  • belyser på ett pedagogiskt sätt att det inte går att prata om beröring som något en ger eller får, utan att först klargöra vad det är att ge, och vad det är att få
  • förklarar varför vi bara genom att titta på handlingen i sig, inte kan avgöra om beröringen är önskvärd eller ett övergrepp
  • hjälper oss att på ett jämlikt sätt inhämta, ge, och dra tillbaka samtycke
  • stöttar kultiverandet av samtycke som momentant och utan utfästelser och förpliktigande.
  • placerar ansvaret att kommunicera på båda individerna

Övningar som utgår från Samtyckeshjulet

  • tränar vår egen gränssättning
  • tränar vårt omdöme i att inte utnyttja andra människor eller gå över deras gränser
  • hjälper oss förstå hur makt och ojämlikhet påverkar möjligheten till samtycke och riskerar att leda till övergrepp.

Blir du nyfiken? Titta in under Verktygslådan så hittar du en superenkel övning som kallas 3 minute game och som du kan använda för att bekanta dig med hjulet. Det fina med den är att den kan anpassas till alla nivåer av fysisk kontakt. Du kan göra den helt utan sexuell energi med en tolvåring eller en vän, och du kan bjuda in sexuell energi och göra den tillsammans med en vuxen du är fysiskt intim med.

Och blir du nyfiken på Betty Martin vill fördjupa dig i Samtyckeshjulets alla dimensioner, finns det på schoolofcensent.org

Scroll to Top