Let’s face it; det finns inget som heter säkert sex. Sex är lite som livet – fullt av oklarheter och lite risker här och där. Men för den som lever flersamt är det relevant att ha en nykter medvetenhet kring säkrare sex.
Men vad är egentligen säkrare sex? Vad är det vi behöver ha med i en riskanalys?
Ibland pratar vi om barriärsex som ett sätt att ha säkrare sex, det vill säga att använda kondom, femidom eller slicklapp, för att minimera risker för sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter. Andra gånger är det hormonpreparat i olika former, eller säkra perioder, eller coitus interruptus som avbrutet samlag heter på latin, som ska förhindra det senare.
Men våra kroppar är ju mer än bara reproduktion och sjukdomar. De är också ett system som är olika känsligt och som reagerar olika på olika kroppar och material. För den som inte tål latex eller gummi är det en utmaning att hitta material som medger barriärsex, och alla vill inte använda hormoner för att förhindra graviditeter, och en del vill variera sig genom att använda barriär med vissa, men inte med andra.
Här (precis som alltid annars) tjatar jag om transparens och samtycke, och om vikten av att kunna ta informerade beslut. Ett sätt att underlätta möjligheten att göra det, är att utforma ett så kallat fluid bond-avtal, det vill säga en överenskommelse som reglerar hur vi delar (eller inte delar) kroppsvätskor med varandra och andra, och hur vi ser till att alla berörda kan ta ett informerat beslut om vem de faktiskt har sex med i första, andra och tredje led.
I verktygslådan hittar du ett Avtal för säkrare sex som är fiffigt att utgå från om du/ni har som intention att ingå ett sånt. Det är rätt torrt och tråkigt, men det innebär inte att samtalet ni har för att komma fram till ett eget behöver vara det! Det finns dock en vits med att själva avtalet är det. Du vet, det är lite som när du får en broschyr från din läkare. Den ska vara så saklig och tydlig som möjligt utan alltför många möjligheter att tolka informationen som står i den. För er som utformar avtalet finns det en massa underförstått i det. Den som du/ni bjuder in till att delta i överenskommelsen kommer inte att ha varit med om era diskussioner, och det går därför inte att lita på att hen ”underförstår” på samma sätt som ni. Jag ock mina partners kom för länge sen fram till att det är bra att vi delar med oss av det skriftligt, av precis samma skäl som läkaren har för att ge dig en informationsbroschyr; det är lätt att glömma att säga något väsentligt, det är svårt att ta till sig hundra procent av information bara genom hörseln, det kan komma frågor som uppstår efter själva samtalet. När det dessutom handlar om något som någon ska ge sitt samtycke till, är det viktigt att hen verkligen är insatt i vad hen ger sitt samtycke till, och åtar sig att göra. Det är inte torrt och trist, det är juicy och jävligt coolt att ta det på allvar!